Blog Image

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått November 2018

Månadskrönika Posted on Sun, December 09, 2018 14:09:33

En månad har gått

November 2018

Ja, nu har det gått ett helt år
då jag har varit utan ”min” Elisabet i Gränna och som jag följde hela hennes
sjukdomstid, och ni följde med oss på den resan. Ett helt år utan hennes
underbara brev, men ett helt år med bläddrande och läsande av hennes ord och
underfundigheter. Saknad är ett för litet ord.

Nu är det tre månader sen jag
landade på stengolvet i kyrkan och slog mig. Det gick väldigt fort att slå
sönder sig, och vad jag förstår så har jag repat mig bra. Men jag tycker det
går för sakta nu när det har gått så lång tid. Att promenera går bra, men det
blir det ingen mat av och inga bullar heller! Jag blir väldigt trött och har
slut på orken, när jag skall stöka inne. Alla rörelser som behövs i hushållet
gör ont och tar emot. Framförallt – det går så hemskans sakta!

Jag har ju rullatorn när jag är
ute och går. En dag så kom jag på att nu skulle jag gå runt Lillsjön. Sagt och
gjort! Men tre kilometer med rullatorn och halva vägen knaggligt grus var att
ta i, om jag säger. Jag tog mig runt med äran i behåll, men nu får det vänta
tills nästa krok runt sjön. Det räcker med att gå en timme i rask takt på
planare underlag.

När vi är ute och går så har jag lagt
märke till att någon eller några rökare orkar bära sitt cigarettpaket tills det
blir tomt, men sen så tynger det väldigt i fickan. De hivar det där de står och
går. Det blir som farmor sa: De går som
koa ifrå lorten!
Lämnar där de är, på samma ställe ungefär och samma märke;
en punktlig, ordentlig människa som det ser ut!

Å, denna Trumpen i USA slutar
aldrig att förvåna. Han skyllde ju på guvernörerna i delstaterna där det brann
så fruktansvärt, att de skulle ha sett till att det var krattat i skogarna. Han
visste att i Finland var skogarna krattade. Det finska skogsfolket skulle ha
låtit honom traska in i någon urskog i mörkaste Finland, så hade han nog inte
ens andats om krattning! Han kan ju inte ens dra normala slutsatser den karl´n.
Men han har ju lovat mer jobb i Amerikat, så kanske det kan anställas krattare
i skogarna innan det brinner nästa gång. De måste nog snart be vår Herre bevara
oss för den mannen.

Det är fler gubbar vi måste
bevaras ifrån. Jag blir så rädd när det skramlas med vapen här och där. Putin
börjar brösta upp sig, visa sin överkropp igen.

I Jemen lästa jag att människorna
har börjat äta löv i sin förtvivlan. Kanske vi skulle skicka ut alla
stridsbenägna gubbar och gummor till de krattade skogarna i Finland, så finge
de livnära sig på lövhögarna, det som naturen ger dem, så får vi vanliga leva
ett lugnare liv.

Men se det går inte i alla fall,
det blir alltid någon som skall basa över det som går att basa över. Någon som
vill bestämma, som anser sig veta lite mer, när de som bestämt är borta! Oj, oj, oj, så hopplös denna kretsgång ser ut
att vara. Men nej, jag måste tänka positivt, se med ljusare ögon och försöka
leta upp ett leende.

Vi har träffat småpojkarna
väldigt lite den här månaden. Bara en gång och de bor bara nästgårds. Men så är
det när Olle har börjat skolan, Ebbe går på förskolan, mamma och pappa som
jobbar. Men Ebbe hade talat om för faster Ida följande: ”Pappa jobbar, mamma
jobbar, men Faffa han jobbar inte! Faffa är för gammal!”

Olle berättade en dag att han
skulle få läxa nästa dag, så jag måste ringa och höra vad läxan bestod av. Den
bestod av att i klassen finns en nalle som heter Björne, som får bo hos en elev
en vecka. Med den följer en bok där nu Olles föräldrar skulle anteckna vad som
gjordes under veckan och Olle skulle teckna. Sen när veckan var slut skulle
Olle redovisa inför klassen vad de och nallen hade gjort från torsdag till
onsdag. Vilken bra idé. Föräldrarna lär känna klassens föräldrar och barn genom
Björnes veckobok. Barnen lär sig berätta och känna sig trygga med det. Men det
är klart att det pirrar i små magar, det tror jag.

Lillfamiljen far till Småland i
jul så vi ska fira en jul före eller efter med dem. Vilket det blir har inte
bestämts.

Utanför vår uteplats stod en
adventsgran så där helt hux flux. Mia och Peder hade varit hit med den en dag,
när vi inte var hemma. Den stod bara där! Jag kunde inte förstå, för det satt
en talgoxe i fria luften, tills jag upptäckte grantoppen den satt på! De hade
till och med lagt granris vid fotsteget som det gjordes förr vid alla
farstubroar. Sååå härligt att se!

Ja, nu drar det ihop sig till
boksläpp på Östersunds bibliotek. Lånar dig en stund och Bara några ord,
det är titlarna på mina nya diktsamlingar. Åter så står jag där med nya alster.
Jag har fått dem i min hand och är fundersam hur de ska tas emot. Jag är lite
stolt, det är jag som har gjort dem, lite nervös inför presentationen av dem,
men har god hjälp av Anna-Kari på biblioteket och sen kommer Mia och hennes
flickor att hjälpa till på ”släppdagen”. Ingegerd, som var min förläggare förut
innan FB Förlag upphörde, har kommit med glada tillrop och är mitt stöd när det
gäller att ”kara ihop” mitt självförtroende, när det behövs.

Våra små bevingade vänner utanför
köksfönstret är väldigt matglada. Varannan dag måste nötautomaten fyllas på.
Det är en väldig trafik av talgoxar och blåmesar. Jag saknar talltitan eller
entitan, men i bostadskvarteret är det skogsglest, kan man säga. Vi har två
stora tallar på baksidan av huset, men det är inte en skog utan bara ett par
träd. De är kräsnare än så. Pilfink och gråsparv är det också mycket av, men bara
en grönfinkhona har vi sett. Det har blivit mindre av den fågeln de sista två
åren, tyvärr.

Domherren kommer ibland och jular
till det för oss. Är det som det har varit några dagar nu, en underbar tjock
kristallrik rimfrost, då kan man tala om julkort. Då är det bara tomtegubben
som fattas.

Får se om min ork kan utbredas
till att skriva ett julbrev i år också. Om det finns ork så kanske det inte
finns tid. Eller tvärtom. Det är ju det här med att prioritera rätt. Det vet
man inte om man har gjort förrän tiden har gått. Då är det kanske för sent. Jag
hann inte, jag orkade inte … eller Jo, jag hann och orkade! Får se.



En månad har gått Oktober 2018

Månadskrönika Posted on Tue, October 30, 2018 15:46:14

En månad har gått

Oktober 2018

Jag måste nog ha varit lite ur
funktion när jag skrev förra krönikan, då jag skrev att jag var inne på min femte
vecka med ny lårbensprotes. Icke! När jag skrev, var det bara tredje! Så det
kan bli.

Nu har jag räknat på fingrarna
och nu är det 8 veckor sen. Tro mig! Jag har klarnat lite i tankarna. Jag får
väl skylla på, att en del ny medicin har gjort mina tankar lite luddiga. Men nu
har jag börjat trappa ner på värktabletterna till halv dos. Det betyder att jag
frisknar till allt eftersom. Så det är att vänta lite mer klartänkta krönikor
längre fram. För både er och mig, förhoppningsvis, men hoppandet från det ena
till det andra det slipper ni inte.

Vi fick härom dagen som vanligt
en massa reklam, 7 hg, jag vägde på köksvågen! Omkring denna reklam fanns något
som hette Uppslaget. Som överskrift
fanns där följande: Håller du på att dö?
Sen visades det snabbval till olika val att ta, för hur sjuk man kände
sig. Men hur känner de sig som får det där skrivet i ansiktet, som nyss har en
anhörig som har dött? Hur känner sig den som fått ett cancerbesked av värsta
slag? Då går det inte att göra ett snabbval till 1177 eller ringa och göra ett
besök på nätet till en leende läkare. Appen som lovordades hette Kry.Det stod att läsa mer om dem på
sista sidan, men hade jag varit förtvivlad hade jag inte läst baksidan. Jag
hade kastat allt, uppriven och i behov av annat än en sida omkring min reklam. Jag
blir bara så betänksam, allt skall ske på nätet. Inom några minuter.

Tidningar kan vidarebefordra
andra saker. Jag läste en underbar berättelse som Stefan Nolervik hade skrivit
i Östersundsposten, om distriktssköterskan Anna-Lisas fantastiska insatser i
Hotagen på 1950-talet, bland människor vars tillvaro var utan några
bekvämligheter alls, utan det som vi i dag tar för givet. Deras krav var noll
och ingenting. Det var att existera och inget mer.

Då går tankarna till att vi
återigen har varit tvungna att koka vårt dricksvatten. Denna gång inte i månader som sist, men nog
lång tid för att vi skulle hinna ojja oss och pusta. Neeej, inte nu igen! Visst
blev det så, som det hördes unisont, från oss alla Östersundare med omnejd.

Då dyker det upp på näthinnan
kvinnan som håller på att ösa upp vatten ur en grop någonstans i Afrika, för
att sen bära på huvudet någon kilometer. Hon kanske tänker: Neeej inte nu igen,
när hinken med det gråbruna vattnet är slut. De kan existera, men kvinnors krav
är små eller intet i en del av världen.

Det fanns en professor som sa, att
på 1950-talet då var vi här i Sverige inte längre fram än i slutet av 1800-
talet på en del ställen i vårt land. Så sant så sant. Kraven hade inte nått så
långt.

I dag kommer kraven direkt på din
mobil, din app eller annat. Det senaste i elektronikväg, det senaste i
modevärlden. Allt kan du köpa genom något snabblån på din mobil, för att du
skall räknas och vara med. Även om pengarna fattas. Då blir det som i Lyxfällan. Förtvivlade människor som har
tagit lån för att betala redan befintliga lån! Har de inte hört talas om att
2+2 =4. Var fanns de på matematiklektionerna.

Nej, nu måste jag sluta gnälla.

Ulrica, pojkarnas mamma, talade
om att de haft en rörmokare hos sig som har gjort några arbeten. Lille Ebbe var
fascinerad av det han höll på med och blev väldigt bekant med honom. En dag så
ville han göra en teckning till jobbarkillen. Han målade med blå krita på hela
pappret, väldigt energiskt. ”Jaha”, sa Ulrica, ”skall han få en bild med vatten
på.” ”Neeej, mamma det är himlen!” Är det inte underbart.

På Olles skola hade de något som
hette Skoljoggen. En bana på en
kilometer skulle springas. Olle sprang den 4 gånger! Den lille parveln på 6 år!

När pojkarna kom hit en dag, så
hade de teckningar med till oss. Olle hade gjort ett kuvert genom att häfta
ihop ett större ark som en påse. Där fraktades många teckningar från båda
pojkarna. Man förundras och gläds.

Ett annat kuvert fick jag en dag,
ett kuvert med ett helt annat innehåll, men så kärt. Ett porträtt av min
väninna Alice från Karlstad, som lämnade oss för en månad sen. Hennes syster
Nancy hade letat fram ett kort, där Alice hade gått till fotografen för att bli
avporträtterad. Kortet är i svart/vitt säkert från 50-talet. När jag tittar på
bilden, så hör jag hennes skratt. Hennes tvärarga röst när något gick fel. Men
också när hon stod ute på tunet hos oss och joddlade, så tonerna rullade ut
över tjärnen i sommarkvällen. Å dessa minnen som gör så ont, men som är så
betydelsefulla nu när det är Alla helgons dag. Hon är ett av mina helgon.

I dag har det återigen kommit en
liten affisch i postlådan om barnen som kommer att ringa på vår dörr på fredag
kväll. Med föräldrar som samlas på vår gata och följer sina småbarn runt
kvarteret för att de skall kunna ropa ”Bus eller godis” under trygga former.
Vill vi inte ha besök finns det en teckning av en överkorsad pumpa, som vi
skall sätta på vår postlåda. Då ringer de inte på. Vi vill att de skall ringa
på och tacka för att föräldrarna har tagit detta härliga beslut.

Tänk, det finns alltid positiva
saker att ta fram i en krönika. Som tur är.



En månad har gått September 2018

Månadskrönika Posted on Wed, October 03, 2018 17:27:55

En månad har gått

September 2018

”Farmor, har du en sån där
roll…rull…äsch, vad heter det du har när du går?”
”Det heter rollator, Olle. Du
tänkte rätt.”

Ja, den här krönikan blir lite
annorlunda än vanligt. Det blir en rapport om vad som har hänt mig; en rapport
inte från en skurhink utan från en rollatordriven tid.

Här sitter jag med en åtgärdad
bruten lårbenshals! Jag som aldrig har brutit så mycket som ett finger ens, men
så blev det i alla fall, och mer än ett finger också. Jag kan tala om för er
att stengolvet i Odensalakyrkan är väldigt hårt, när man landar på det från
fallhöjd. Så går det när man har för bråttom.

För fyra veckor sen så hastade
jag iväg i ett ärende till ett annat rum och, som sagt var, hade bråttom, fast
jag inte behövde. Duktig och effektiv ska man ju vara.

Efteråt gick jag på det där benet
hela dagen, men till slut, klockan 21 på kvällen, var min ork slut. Det gick
inte att vara envis längre. Mia såg mitt dilemma och beslutade på en gång att
det blev akuten nästa. Där fanns hon hos mig tills mitt i natten. Välsignade
människa!

Inne på akuten fanns en massa
människor som bara ville mig väl. Jag röntgades och tyvärr, sade doktorn, så
var det brutet. Nästa dag kördes jag ner på operation med en konstig känsla av
att inte ha några fungerande ben, men då var det inte heller ont.

Nästa dag på avdelningen, så var
det bara att stiga upp och tvätta sig. Om man nu kan tala om tvätt. Lite vatten
i handflatorna och till ansiktet. Tandläkaren skulle ha rivit sitt hår om han
sett hur jag försökte borsta mina tänder. Sådana saker blir sakta bättre.

Meeen, jag var så duktig och fick
åka hem tre dagar efter operationen. I min enfald trodde jag, att när jag kom
hem så skulle allt vara som vanligt. Inte var det så heller.

Jag orkar inte, sover inte,
gråter för den minsta lilla motgång, gråter för annat som poppar upp. Gläds åt
att jag ibland kan ta mig ur sängen utan att det gör ont. Får hängläpp när
natten blir onödigt lång med smärta som gör mig otålig. Håhåjaja. Sen kommer
oron. Är jag för lat, lägger jag mig för ofta, skulle jag vara uppe mer Jag
tränar och försöker, men jag är trött.

Nu är jag inne på min femte vecka
med att leva lite avskärmat. Jag är absolut inte lämnad åt mitt öde. Här kommer
en jättegullig lite tjej som duschar av mig tisdag och fredag. Att få sätta sig
på en konstig stol i duschen och känna det varma vattnet bara fara omkring mig
är som att uppleva en dröm. Jag blir intvålad och schamponerad och bara njuter.
Välsignade lilla människa, som hjälper mig.

Hit kommer mina barn med
matportioner och andra med kaffebröd. Jag får en massa kryapådig-telefon från
när och fjärran. För att inte tala om min Herbert som får vara någon sorts
livvakt och uppassare. Han har ingen kostym med guldknappar, men han är guld
värd, det lovar jag.

I går var mina småpojkar från
Rödön hit. Jag skjutsade dem på rollatorn fram och tillbaka från köket till
hallen. En ovanlig och rolig upplevelse för både dem och mig. Det togs kort med
mobiler, kort som sen skickades till pojkarnas mormor och morfar i Oskarshamn
och till faster Ida i Stockholm.

Ett litet inlägg om Olle:
Jag frågade honom vad han gör i
skolan.
Svar: ”Vi håller på med matematik!
Vet du farmor, det finns matematik i allt som vi gör och som finns!”

Så rätt, så rätt. När jag går
fram och åter med rollatorn och tränar från kök till hall blir det ibland 10
gånger, ibland 15. När jag gör andra
rörelser, så blir det 5-6 gånger av varje. Jag räknar och står i.

Vänlig hälsning från en
annorlunda värld, som bjuder på upplevelser varje dag.



En månad har gått Augusti 2018

Månadskrönika Posted on Sun, September 02, 2018 17:10:54

En månad har gått

Augusti 2018

I rummet där jag sitter och
skriver finns i fönstret den mest otroliga blomma eller växt vi har sett. Vi köpte
den i våras som en krukblomma, men den kanske skulle ha placerats ut, men då
hade den väl torkat bort. Det är en väldigt grön växt med mörklila stjälkar och
nerver. Praktfull att skåda. Blommorna är små, oansenliga och skulle kunna vara
en nepetasläkting. Lilablå spiror som inte pockar på uppmärksamhet. Men – den
pockar på, flera gånger i veckan om att få vatten. Den slokar, ser riktigt
döende ut. Förebrående skriker den ut: Skall jag stå här och dö torkdöden
eller… kan ni masa er hit med lite vatten!

Jag få alltid höra att jag oroar
mig för allt möjligt och kanske ännu mera för det omöjliga. Min fantasi skenar
iväg med stora kliv och när jag har fått upp farten finns det ingen broms alls.

En dag oroade jag mig för Erik,
alldeles obefogat. Han svarade inte när jag sökte honom. Då var han sjuk eller
någon annan i hans närhet, han hade säkert råkat ut för något, vad kunde jag
inte komma på, men något var det, absolut. När jag fick tag i honom så sa jag
som det var, att jag min vana trogen hade oroat mig. Erik kom hit några dagar
senare, la armen om mig och sa: ”Jag skulle så gärna vilja veta hur dina
tankegångar går mamma, när du lyckas skrämma upp dig själv som du gör.” Han har
en gång dragit följande kloka slutsats: ”Hon är duktig på att oroa sig mamma.”
Så sant, så sant. Men håll med om att det kan inträffa saker, som inte ens jag
i min fantasi kan hitta på. Otroliga, oväntade saker. Så det så!

Nu har aktiviteterna i kyrkan
börjat. Akvarell och luffarslöjd drar i gång första veckan i september. Tiden
bara går och går. Om fyra månader så står vi vid spisen och värmer på
köttbullarna, och barnbarnen springer mellan fönstren och tittar efter tomten. Yes,
då är det jul. Då vänder det och blir
ljusare igen. Så får vi se det.

Men ingen anade i fjol till jul
att denna sommar skulle bli kontrast till sommaren före, då det var kallt och
regn mest varje dag. Vi önskade oss en bättre och varmare sommar och det fick
vi, så sannerligen.

Det är smärtsamt att se bilder
från skogarna där elden drog fram. Allt levande som lågorna slukade. Alla
drömmar som skogsägare hade om sin skog, som de röjt, föryngrat, planterat och
skött om i generationer med både händer och hjärta. Nu står de där i en
svartnande skog med drömmarna som har rasat ner till marken och är omöjliga att
göra synliga inom en snar framtid. Ack.

Jag som sörjer en växt som inte
kommer upp i rabatten när det våras för att kung Bore har gnagt i sig den.
Sorger är så olika och har så olika dimensioner för oss allihop. Har då blomman följt med från pappas trädgård
är sorgen än större, då kommer det här med generationers slit med i bilden.

Sorger kantas våra liv med mer än
en gång. En nära släkting har fått besked om att cancern har hälsat på igen.
Hon skall ge sjukdomen ett kraftfullt motstånd, som hon har gjort en gång
förut, men sorgen och oron skall ha sin plats i alla fall. Kommer objuden,
frågar inte om det passar utan slår sig bara ner.

Vi har fått uppleva, att unga
människor som känner att döden är att föredra, framför ett liv som ligger där
framför dem. En lång rad med dagar som känns innehållslösa och ogörliga. Ett
liv som ter sig så outhärdligt att ljuset är inte skönjbart för dem. När vi
står inför fullbordat faktum, får vi i tankarna hålla dem i famnen och försöka
förstå och förlåta. Hur svårt det än är.

Tänk att nu är det valår. Vi kan
gå till valurnorna utan att vara rädda att vi blir förföljda, dödade eller
råkar ut för fusk av något slag. Vi har flera partier och partiledare att rösta
på. Fria demokratiska val! Det låter nog som en saga för de väljare som har en
enda kandidat eller riskerar sitt liv för att lägga sin röst för någon som inte
behagar ledningen i landet. Huvvaligen säger jag.

Hörde att för Olle, som nu har
börjat skolan, hade första dagen bland annat
bestått av att de hade fått rösta på olika partier. Jag blev så nyfiken
på vad de hade att rösta på. Det enda jag fick reda på var att partypartiet
hade vunnit! Han såg nöjd ut när han berättade, så det var nog bra då. Nästa
gång han kommer hit, så ska jag fråga mer om alternativen de hade att välja på.

Ebbe hjälpte farmor att duka och
berättade hela tiden vem som skulle sitta var. När vi kom till bordet så ville
han bestämma vem som skulle få vilken kaksort. Det ordnade sig innan kalaset
var över. Det räckte åt alla och alla var nöjda och belåtna. Det hurrades för
farmor och så sjöngs det Ja må hon leva. Tänk att det är roligt att
fylla år, trots att det på samma gång är vemodigt och lite skrämmande.

När jag ser småpojkarna, tänker
jag på när jag började skolan. Jag hade en bit att gå till skolan, där det
huserade en fasligt sträng lärarinna. När jag började var 1:an, 3:an, 5:an och
7:an i samma klassrum. Det togs in barn vartannat år. Ivan och jag började då
första klass. Inte att undra på att ”fröken” var stressad och svår. Hon skulle
lära ettorna stava och sjuorna hade kanske historia samma timme. Man kunde ju
ha blivit kollrig för mindre. Jag var rädd hela mitt första skolår. Mamma var
ju väldigt lynnig och svår, men det här var en annan skräck’ en annan
”farlighet”, som skulle mötas på sitt sätt.

Vår skola där i skogsbrynet
bommades igen och det blev åtta kilometers skolväg till nya skolan. Där fick vi världens snällaste hönsmamma till
”fröken”. Där var det bara värme och ännu mera värme. Om man ramlade och slog
sig, så höll hon om. En stor mjuk varm famn. Tack, vad jag behövde det!

Ida kommer hem den här veckan.
Jag har bakat vaniljehorn, bullar och stekt hamburgare. De ska enligt vana
serveras första middagen med kokt potatis, svampgräddsås och stekt lök. Vanor
som uppskattas är svåra att bryta. Som med småkillarna som nästan alltid vill
ha våfflor till lunch.

Nu sist så blev de konkurrenter
om att hjälpa farmor att lägga kaffe i bryggarfiltret. De skulle få lägga i
fyra skedar var. Först Olle, en, två, tre, fyra, sen Ebbe, det vinglade och
for, men det mesta kom dit det skulle, en, två, tre, fyra. ”Å så en till”, sa
jag. Då tittade Ebbe upp på mig, lite undrande: ”Det blir ju fem!” Han kunde ju
inte veta den där extra skopan för kannan. Det blev som hans pappa sa när han
var liten: ”Det äj ojättvist mamma!” Här var det jag som tokade till det. Jag
förklarade att han fick hälla i min egen kaffedutt och då var det bra. Olle var
inte så noga med en sked hit eller dit.

Jag har i alla fall inte börjat
anteckna några julklappstips, fastän jag såg att dagstidningen annonserade om
julbordsresor till andra länder. Jag känner mig inte stressad alls. Vi-skogen
och Smile är bra julklappar till de mina om inte andra önskemål inkommer inom
en snar framtid. Jag måste hinna med också.



En månad har gått Juli 2018

Månadskrönika Posted on Thu, August 02, 2018 14:07:06

En månad har gått

Juli 2018

Höstgentianan har snart blommat
färdigt, i slutet av juli! Varma grader hela månaden, åska och regn någon timme
senaste dagarna, skog för miljarder brinner upp, folk som plankar in på Yran,
bönderna får nödslakta sina kor, sädesåkrarna är ett minne blott, gröna
gräsmattor likadant, att åka bil längre än till affären är otänkbart, ingenting
är roligt. Tänk om det här är framtiden mina vänner. Vad ger vi då våra barn
och barnbarn?

Tänk om vi står inför nödår!
Stora årskullar som inte vet vad det är att försöka få till av det lilla som
finns. Så tänker jag att vi spolar våra toaletter med friskt drickbart vatten,
varje dag, varje familjemedlem, dag efter dag, år efter år. Utan att vi tänker
på det och utan att vi kan göra något åt det. Det bara är så inriktat vårt
samhälle. Att det bara finns obegränsade tillgångar av det som naturen ger. Men
en dag blir vi tagna i nackskinnet och något säger oss att det är bra skört det
vi kallar liv. Både vårt liv och det vi lever av.

På tal om miljön, så var Herberts
bensinräkning på 62 öre! Vi har varit så lyckligt lottade, så vi har inte
behövt tanka så ofta som ni förstår. Vi måste inte åka miltals till jobbet utan
klarar oss med resor till Kvantum och någon enstaka gång till stan för
sjukgymnastik. Lyckligt lottade var ordet.

I dag, den sista dagen i juli, så
har jag bara fått vräka ur mig allt som har gjort mig modstulen, gråtledsen och
beklämd, men också några rader om ”glädjeämnet” bensinräkningar.

Juli har också haft en annan
sida, det lovar jag. Besök av mitt barnbarn Anton från Arvika och hans mamma
Ulla. Vi har grävt upp lite växter i vår trädgård, som Ulla skulle sätta ner
hos sig. Växter som har sina ”rötter” från Antons farmorsfars trädgård. Kanske
att de kan fortsätta att finnas i våra framtida släktingars grönska till glädje
och lyst. Kanske att Anton en dag tar över där, Anton som ger så mycket
värmlandsglädje trots sin bokstavskombination. Innerlighetsstunder och
skrattstunder blir det när han är här.

Växter har också flyttats denna
sommar till Rödön och som kommer att vattnas av Olle och Ebbe. Min pappas blodtopp
bland annat, några funkia, och lammöron.

Olle och Ebbe har varit till
Småland, där mormor och morfar inte har fått regndroppe sen i april. De talade
om att björkar och ekar var alldeles bruna och vilda bär var inte att tala om.

Ebbe är en erfarenhet rikare
efter den här månaden. Han har trillat i vår damm. Det var en överraskning.
Först negativ men sen ganska positiv. Han slog sig inte och ombyte fanns med.

Ja, nu nästa månad då börjar Olle
i skolan. Kan ni förstå att det har ”tidat” iväg så han blir skolpojke. Tänk
när han börjar läsa, när han lägger ihop siffror till resultat. Han har även lärt
sig simma någon meter utan armpuffar. Alla sjöar har ju varit bad- och
människovänliga denna sommar.

De senaste gästerna var min
yngste bror Alf och vår gode vän Stor-Mats. De kom, två grånade skäggprydda
herrar i sportbilen. Alf är inte direkt trådsmal, men hade lyckats kränga på
sig sin sittplats. Båda fulla av humor, så jag förstår att det har varit bra
många skratt som lämnats i etern mellan Charlottenberg och Östersund både på
ner och uppfärd. Vi fyra hälsade på småpojkarna en fikaeftermiddag och var till
Mia på Frösön och åt en god middag. Det blev en familjesväng så att säga. För
både Stor-Mats och Mia hör till oss.

Här har under några dagar pratats
värmländska, berättats historier, druckits kaffe, ätits hembakad ”káak”, go-ost
och kex, men se surströmming det är inte ät- och bjudbart för dem. Så jag har
blivit lite jämtska med att längta efter det inimellanåt.

Jag brevväxlar ju med den unga
flickan Maja, som jag har nämnt förut. Hon skrev utanpå sitt kuvert nu senast
följande rader: Vi slutar inte leka för att vi blir gamla utan vi blir gamla
om vi slutar leka.
Så sant så sant. Men det är inte
så lätt att leka skall jag säga. Nu när kroppen blir lite mer otålig när det
blir varmt och inte bara kroppen utan också sinnet.

Jag undrar om ni som jag har ett
minnesskåp. Ibland är dörrarna svåröppnade för då är det bara de där minnena
som man inte vill befatta sig med. De där som gör ont eller bara är obehagliga.
När man gjort bort sig eller någon har varit dum, men de går inte att bortse
ifrån. Det finns andra minnen, som vi måste plocka fram för att uthärda eller
bara för glädjens skull. Berömmet från ”fröken” i skolan över uppsatsen, den
fina klänningen som jag ärvde av en av upptäcktsresande Sten Bergmans döttrar,
när jag slutade sjätte klass. Den var av vit organza med blå blommor och gröna
blad. En sommargranne gav en till mig och en till min syster, Å, vad vi var
fina! Men, det finns bara minnen inga kort. Det går inte att ta kort av den
glädje och kanske triumf som vi kände, vi skogsungar i något så fint.

Mitt minnesskåp har blå dörrar
och är högt och smalt, där i min fantasi. Undrar var glädjehyllorna är
placerade. Vet inte var sorger och skam ligger heller, men bakom de blå
dörrarna finns de. Vad har ditt minnesskåp för färg? Fundera.

Vad gör man om man inte orkar varken
städa eller baka? Jo, man letar fram ett korsord eller två. Sätter sig i ett
lagom korsdrag med Allers-tidningen, som bjuder på olika nivåer av svårigheter.
I de svåraste lyser det oftast många vita rutor, som jag måste spara tills Ida
kommer. Då! Det gäller också i större grad Vi-tidningens korsord. Där är
svårighetsgraden flera snäpp svårare. Roligt, roligt. Jag måste medge att de
går långt över mitt förstånd, och som kyrkoherde Börjesson sa: ”Långt över mitt
förstånd och långt inpå prästen.” Det blev ju roligt när han sa det, men inte
om jag säger det. Har ni tänkt på att om man går bet på några ord i ett korsord,
så kan man nästa dag lösa flera av dem. Är det, det undermedvetna eller kanske
den där lilla räven bakom örat som har jobbat. Varför fanns det inte där när
man funderade? Märkunnela! Man kanske har gnuggat geniknölarna i kudden. Varför
heter det geniknölar? Är det någon som vet, är ni välkomna med svar.

I dag, den sista juli, har det
kommit några millimeter regn men vi borde kanske gå ut och försöka en regndans.
En regndans av det svåraste slaget har ju all brandmänniskor fått utöva de
senaste veckorna och det är inte över än det slitet. Eldningsförbud skulle vara
en självklarhet, men det har varit människor som inte kan leva utan grillat
kött! Hur har de det med geniknölar? Det kanske är gropar där de skulle vara
eller svarta hål. För det blir det av deras ovarsamhet.

Neeeej, nu har jag klagat igen,
men den här månaden har inte liknat något annat i mitt liv. Just nu hör jag
brandflyget cirkulera i luften. Måtte det inte brinna.

Om ni kan: Sätt er i lagom
korsdrag och tänk på en ruskig höstdag. Det är räddningen.



En månad har gått Juni 2018

Månadskrönika Posted on Fri, July 06, 2018 16:02:29

En månad har gått

Juni 2018

Jag har varit till Värmland!

Jag och min låtsasdotter Mia
lassade in oss i bilen en lördagsmorgon och gav oss iväg. Första anhalten blev
Sveg, där vi åt upp all matsäck på en enda gång. Som småbarn! Det blev lite
problem när ”ac:n” på bilen inte fungerade. Med vidöppna bakrutor så klarade vi
av + 29 grader, men det var jobbigt med denna värme.

När vi passerade värmlandsgränsen,
blev det ett tjoande och ett hurrande. På eftermiddagen hade vi åkt nästan 60
mil, kom fram till Charlottenberg och ”våran Stor-Mats”. Nästa morgon, efter en
härlig frukost på altanen, så fortsatte vi till Sandgrund och Lars Lerin. Där
vandrade vi stilla in i skogslandskap, kände nickande igen gamla syner från
lutande innanfönster på en vind. Vackra orientaliska byggnader och tanter som
matar katter. Kommer på sig själv att bli som Lars Lerin, snäll och go och
mild. Där hördes inga höga röster, där var det ett lugn. Kanske igenkännandeglädjen
gör oss sådana.

På eftermiddagen for vi till
”mitt” Sunne, där vi vinkade hejdå till Mats, som hade varit snäll och följt
oss på andra dagen. Vi Installerade oss på Frykenstrand, ett fd vilohem för
uttröttade och svaga mammor. Ingen likhet med oss, men visst var det skönt med
denna lilla minisemester för oss båda.

Dagen efter gjorde vi ett besök
till mitt bardomshem och det lilla hus, som var mitt eget hem några år. Allt var
målat i gult, trädäck och badtunnor. Inget gick att känna igen. Ingen av de
danska ägarna var hemma, så vi strosade runt ett tag, men det som var svårt att
se var att pappas fina trädgård nu var fylld med singel, stora delar av den i
alla fall. Jag kunde bara känna igen den mastodontstora rhododendronbusken och
sockertoppsgranen. Visst blev jag ledsen.

Jag fick visa Mia var min skola
låg, en kilometer därifrån. Där välkomnades vi av ett manligt par som hade bott
på Annefors herrgård sen över 40 år tillbaka. Terje och hans vän Sten Åke
berättade med stor humor hur gården blev deras. Terje, då en grön stockholmare
som inte visste något om livet i skogen. Det blev en del komplikationer men nu
är de väldigt mycket skogsmänniskor och värmlänningar. De räddade mitt
”hembesök” ska jag säga. Med mycket hjärtevärme och gôtt kaffe.

Vi var och hälsade på pappa och
mamma på kyrkogården i Sunne. Det är svårt att hitta igen efter många års
bortovaro. Buskar växer fort på 10- 12 år. Mia fann igen sin farmors och
farfars grav på Ransäters kyrkogård. Så vi har klappat på dem och pratat en
stund, men jag talade inte om för pappa om hans trädgård, kanske han har sett
förödelsen ändå. Då slog mig tanken att han kanske har en paradisträdgård där
han är. En själv-vattnande – inte som förr, då han fick bära hinkar uppför
källarbacken till den sandiga jorden som trädgården bestod av. Vilket arbete
efter avslutade arbetsdagar i skogen.

Jag återvänder nog inte till
hemgården igen, men gärna till Annefors och killarna där. För där fanns glädjen
och värmen.

Resan gick hem på Nationaldagen,
efter att vi hade övernattat hos min lillebror Alf och hans Marie. Resan gick
utan problem och när vi kom hem var det jämtländsk sommarvärme, som det ska
vara.

Nu när jag skriver det här, så
kan jag tala om att på framsidan av vårt hus blommar klätterhortezian. Vilken
sång det är bland de vita blommorna. Kanske inte tusen miljoner humlor men nåt´
ditåt. Tillsammans blir det en sommarsång. Flera olika sorts humlor, stora som
små, men bara något enstaka bi, det gör mig lite rädd.

Rädd blir man när man hör att
många jordbrukare måste slakta sina kossor. Torkan minimerar höskörden. Men den
amerikanske presidenten han river upp det amerikanska avtalet om att vara rädd
om klimatet eller att dra in på det som förstör. Istället så struntar han i
allt sådant, då vi små nationer och människor källsorterar och försöker vara
rädda om jorden, som vi har till låns av våra barn. Alla byttor och kassar där vi stoppar än det
ena än det andra och är noga när vi far till sorteringen.

Men vi ska inte slå oss för vårt
bröst och säga ”Hurra vad vi är bra”, för jag läste i tidningen att det finns
småpresidenter här också som struntar i det hela. Jag får säga som Herberts
goda vän och arbetskamrat Låstbom sa: ”Ja festår inte!” Han var stockholmare
och la aldrig av med Rolle Stoltzidiomet.

Ja, ingen kan väl undvika vad som
försiggår i världen? VM i fotboll. Hur dessa män än sparkar och springer,
ramlar och grinar illa, så gör de aldrig som tyckarna tycker att de skall göra.
En som missar målet med ett par decimeter skulle ha siktat bättre, någon som
blir frånsprungen skulle ha kutat bättre och målvakterna ska inte släppa in
några mål. Det är ju därför de står där! Oj,oj,oj.

Ja, nu har Ida varit hemma första
omgången av sin semester. Hon bodde hos småpojkarna några nätter och man måste
säga att de kör hårt med faster Ida. Säkert ropad på och delgiven deras liv sen
förra gången i ett, i ett. Olle fick visa allt som hade hänt i deras trädgård
och sen när de kom hit, så var det för Olle att hjälpa till med allt skräp som hade
ramlat i dammen. Ebbe fick en liten hink att samla kottar i, men det var
roligare att blöta fötterna i dammen.

De båda pojkarna ger våra liv ett
nytt innehåll. Till hösten börjar Olle skolan. Kan inte ”festå” att tiden har
dragit iväg så fort, men då tänker jag: Se dig i spegeln människa! Sex års
rynkor till de andra årens rynkor sätter sina spår. Men observera – en del av
rynkorna är skrattrynkor.

Ja, för att återgå till
trädgården så har en del blommor redan blommat över. Det är säker månaden för
tidiga en del. Pionerna är nästan utblommade och vi har en mjölkört vid bäcken
som snart blommar. En del blommor har inte överlevt vintern, som ändå hade lagt
ett tjock snötäcke över dem. Löjtnantshjärtan och riddarsporrar finns inte
längre. Konstigt.

Denna värme måste göra sitt till.
När solen skiner varje dag, då går mina tankar till de ställen på jorden där
det inte har regnat på flera år. Hur kan människor överleva? Hur fungerar deras
liv? Bara lite ynka vattendroppar, långt från vårt friska kalla fjällvatten.
Tala om fattigdom. Så lyckligt lottade vi är, som får se småpojkarna springa
ute på gräsmattan som små glada lekfulla människobarn. Detta får vi vara med
om, glädjas åt och bli varma i hjärtat av.

Nästa månad kommer Anton,
barnbarnet, och hans mamma Ulla. Han springer inte särskilt ystert på
gräsmattan längre. Det gör inte 22-åriga ynglingar/män har jag förstått.

Längre fram kommer
värmlandsfrämmande av Stor-Mats och ”lillebror” Alf. Kan man säga lillebror om
en som är pensionär?

Nu i dagarna ska Ulrica och
pojkarna flyga till Småland. Så i nästa krönika ska jag ha en berättelse om
killarna och hur de upplevde det. Hur spännande det har varit och hur det har gått.
Då har de gjort det som inte deras farmor har haft mod till.



En månad har gått Maj 2018

Månadskrönika Posted on Wed, June 06, 2018 15:22:03

En månad har gått

Maj 2018

Ute skiner solen och har så gjort
i en hel månad – skiner på allt grönt som har börjat spira och knoppas och har börjat
blomma. Vi har vid vår lilla damm både vitsippor och gulsippor. Det konstigaste
är, att där vid dammen har de blivit dubbla. På andra ställen i trädgården är
de som vanliga sippor. Om det är något särskilt i jorden som gör dem dubbla
eller vad det kan vara, förstår jag inte, men som vanligt är det bara att
glädjas över dessa naturens under.

Ja, nu är det
vårterminsavslutningar som väntar. Akvarellgruppen och luffarslöjdarna skall ha
sommarlov. Herbert har beslutat att försöka än ett ”läsår” med sina ”gamla”
elever. Han tycker att han kanske ska avsluta ”lärandet”, men han har roligt,
hans elever har roligt och vi ser när vi hänger utställningarna av deras alster
att de går framåt, tillgodogör sig fler aha-upplevelser under tidens gång. Träffarna
är en stor social uppgift. Vi pratar om
utställningar, böcker, personliga händelser, bekymmer, glädjeämnen,
kändisskvaller, matrecept, pensionärsfrågor. Ja som ni ser vanligt mänskligt
prat som förgyller och även lindrar ibland.

Jag har fått äran att vara med på
barntimmarnas avslutning i kyrkan. Jag skall vara berättare för en Astrid
Lindgrenskavalkad. När jag skriver det här, så skall vi ha genrep (visst låter
det proffsigt). Personalen skall vara
plussiluskor, kommandoror, Paradis-Oskar, Emil, Alfred och många av Astrids
figurer. Underbara människa med sin fantasi. Jag fick då också räkna mig som
personal i Odensalakyrkan. Där också med barnen, med akvarellen och vid
gudstjänsterna tillsammans med Helen-präst och Ingrid-musiker. Känns som en
tillhörighetstrygghet.

Nu till mina små-följetonger.
Olle och Ebbe. Vi var hem till dem på Mors dag och där visade Ulrica att Olle
hade hjälpt henne gräva en ny rabatt. Han hade grävt, kört bort grästorvor och
djupgrävt, bara för att det var roligt. Han jobbar, svettig och andfådd, ivrig
och glad. Hoppas att denna iver sitter i längre fram i åldrarna, men att han
inte blir så att han skall prestera och prestera utan kommer ihåg att efter
möda kommer vila.

Nu har Olle börjat hälsa på i
riktiga skolan ett par halvdagar i veckan. Det har varit väldigt spännande.
Tänk att nu börjar han skolan.

Ebbe var hos oss, bara han en
dag. Då stod han med ramen där storebrors foto finns. Kramade den i famnen och
sade: Jag älskar Olle! Den här tavlan vill jag ta med mig hem! Jag
förklarade då att han hade ju Olle hemma hos sig varje dag, men vi hade bara
den där bilden. Får vi ha den kvar, blir vi glada. Det fick vi. Tack!

Jag tänkte, när pojkarna skulle
komma hit, att vi skulle ha haft en beige matta i badrummet i stället för en
blå. Då hade inte Olle sett allt damm. Skrattande säger vi: ”Nu kommer Olle, då
får vi städa.” Ebbe tittar inte med samma städpolisögon. Stöpta i samma form
men inte med samma tankegångar. Visst är livets mysterier förunderliga.

På tal om barn, så tänkte jag på
hur olika som vår tillvaro var mot vad deras är. När jag låg sjuk när jag var
barn, så hände det ibland att jag fick låna knappburken. En ganska stor
plåtburk med tusen millioner knappar. Stora och små. Några, vad jag trodde, var
av guld. Några såg ut som en blomma. En del blå av glas – höll man upp dem mot
ljuset så var det säkert en ädelsten. I dag leker troligen inga barn med
knappburkars innehåll, om det överhuvud finns några. I dag är det säkert paddan
eller teven som gäller för att få den långsamma tiden att gå. Olika tillvaro,
olika förutsättningar men tröst och lugn gav och ger båda delarna. Konstigt.

Nu har det kommit en ny blom- och
trädgårdsbutik till köpcentret vid Lillänge. Hur skall de små affärerna eller
kanske även de lite större med samma utbud klara sig? Mycket billigare, mycket
mer att välja på. De kunder som inte har tillgång till bil, hur skall de bära
sig när allt dras från centrum? Det skulle från början bara vara större varor
som skulle säljas i området, vad jag förstår. Nu finns det klädaffärer,
leksaker, ja allt du kan behöva plus parkeringar som nästan aldrig är överfulla
och som inget kostar. Det är väl att styra dem som ska handla från stan, eller
hur?

Jag har svårt att förlika mig med
att snart för allt skall man gå in på www. Tävlingar, recept, andra
upplysningar. Skall jag säga, som sänder de här raderna på www. Det är ju tack
vara att ”min” Ingegerd förmedlar mina tankar över sitt nätverk.

Jag måste väl snart foga mig och
ställa mig i samma fåra som alla andra. Jag funderar skarpt på att skaffa mig
en telefon, nej det heter mobil, som jag kan skicka tankar och bilder på till vänner, men än är jag inte
redo som det känns. Hur det känns att vara en bakåtsträvare? Kanske jag är en
sådan? Har aldrig flugit i hela mitt liv. Det måste ju glädja miljövänner. Det
är rädslan som gör det. Inte att flyga, men att ramla ner. Jag är inte bara en
bakåtsträvare, jag är en fegis också.

Men lite modig är jag också, för
nu har jag snart lagt sista handen på mina nya diktsamlingar. De finns nu hos
layout-tjejen Natalie för sista korrigeringen. Jag har beslutat att lanseringen
av böckerna troligen kommer att ske i september. Lånar dig en stund.
heter den lite större samlingen med runt 80 sidor. Den andra med kort-korta
dikter får namnet Några ord. Den blir mindre. Känslorna, när boken
kommer från tryckeriet, när man står där med sina tankar svart på vitt, så blir
man glad, stolt och lite rädd.

Jag var på konfirmation på
pingstdagen i Odensalakyrkan. En liten grupp på fem konfirmander. Åh, då sitter
man där och jämför sin egen konfirmation med dagens. Lite tagna av stundens
allvar tågade de in, men sen fick vi uppleva unga människor som deltog med
säkerhet, med sång och glädje. Min egen konfirmation var präglad av att bara
vara rädd. Tänk om jag gjorde fel, svarade tokigt. Skillnad på i går och i dag.

Jag började med att tala om trädgården,
jag slutar med en trädgårdsiakttagelse som gör mig förbryllad. Min väninna
Elisabeth som bodde i Gränna och som dog ifrån mig kommer i mina tankar i det
som jag har noterat. I en rabatt, som vi skulle lägga igen, kom det en massa
förgätmigej sommaren innan hon dog.
Massor. Jag skrev en dikt till henne då, om att när hon far från denna jord, så
kommer hon att fara i en sky av mina blå förgätmigej. Hon lovade. I år finns
inga förgätmigej i rabatten. Fyra, fem stycken på en kant och lite mer i den
andra änden. Hon for i den blå skyn! Hon tog med sig mina blåa förgätmigej!

Det finns något, som jag inte
förstår, men som ger tröst. Med den funderingen slutar jag maj månads tankar.



En månad har gått April 2018

Månadskrönika Posted on Sat, April 28, 2018 15:42:40

En månad har gått

April 2018

Hurra!

Våren gör vad den ska, solen gör
vad den ska, flyttfåglarna gör vad de ska. Det är så att i trädgården mot
baksidan blommar några mörklila crocus och tre vita julrosor. För en månad sen
var där meterhög snö och vi kunde inte ta oss från altanen. Tala om att det är
skillnad på då och nu.

På tal om skillnad, så tycker jag
att det låter konstigt det här att någon gör skillnad. Det är ett av de
där nya ”sakerna”, som jag reagerar på. Jag förstår, men det talar emot mitt
sätt att tänka skillnad.

En annan sak som blir mer och mer
vanligt är att engelska ord, till och med i korsord, dyker de upp. Möte blir date – är det rätt i ett svenskt
korsord? Jag har nog bra lite att oroa mig för, när jag hakar upp mig på sånt.
Lite kan det bero på att jag inte är kunnig i engelska alls. De vanliga
fraserna, som jag hör lite här och där på teven eller annorstädes, är väl kända
för mig.

Annorstädes, vilket
vackert ord. Det kunde säkert användas i ett korsord, men för dagens yngre
lösare är det kanske lika svårt, som de engelska orden är för mig.

Har man som jag varit med att få uppsatserna
rättade med rödpenna och att det i marginalen var infogat det ord som var rätt,
då är man nog en ”upphakare”. Jag kan känna glädjen än i dag, när jag hade
skrivit en uppsats och fröken lämnade tillbaka den rättad på tisdagsmorgon. En
del röda krumelurer: Ja. En del anmärkningar på ordföljd: Ja. En del
felstavningar: Ja. En del fel tempus: Ja. Det har jag problem med än idag. Hav
överseende! Men det stod också, ofta, ofta: Bra
eller Mycket bra. Det var så att man
skrev en uppsats i en bok, skrev med blyerts. Sen när den var rättad, så fick
man skriva rent med bläckpenna. Den av stål med pennskaft! Hjälp! Hur gammal är
jag? Denna renskrivning var en plåga. Tunt papper, stålstift och bläck som rann
iväg. De sista två åren fick jag göra så, att jag istället för att skriva rent,
fick skriva en ny uppsats som fröken gav mig titeln på. Vad jag skrev! Långt in
på rasten ibland. Mina pennor var inte söndertuggade i väntan på uppslag och
idéer.

Men vi ska inte tala om min
räknebok, där sidorna ibland var så suddade, att jag kunde se både sol och måne
genom dem. Som en skir trådgardin, men skönheten saknades. Som jag mödades och
våndades inför provräkningarna. Där stod det nästan aldrig ens Bra, utan i bästa fall Med tvekan godkänt.

Så går jag över till
barnbarnsföljetongen. Lille Ebbe, han med påskärringsyndromet, kan redan alla
siffror, räknar till tio och nu börjar han känna igen familjens bokstäver.
Storebrors O och pappas M. Mammas U blir en uggla i vårt pussel. Så och fasters
I, och så sitt eget E förstås.

En dag när de var här, så
upptäckte Ebbe att jag hade några sår bakpå nacken. Han frågade: ”Farmor har du
gjort dig illa bakom ryggen?” ”Ja, jag har nog rivit mig när det har kliat”,
svarade jag. Då kom det en replik, blixtsnabbt från Olle: ”Hon har för långa
naglar, då blir det så!” Han satt och ritade och jag trodde inte att han var
medveten om vad vi höll på med. Tji fick jag.

Ibland så kan jag hitta någon
papperslapp, där jag har skrivit några ord eller ännu värre ett namn eller ett
telefonnummer. Jag vet inte meningen varför. Glömt! Hemska tanke, kanske någon
jag skulle ha ringt! Kanske jag lovat. Men än har ingen ringt och sagt att här
står jag och väntar på dig, var är du någonstans. Det är mardrömmen. En gång
hade jag ”glömt” tiden hos sjukgymnasten. Hur kan man göra så? Uppskrivet på
två ställen, ändå bara borta! Vet att min pappa sa en gång: ”Ôm hövve dett,
sôtt löst på dej så glömd du väl dä å!”

Jag var på apoteket härom dagen
och skulle betala med kortet och slog in koden. En gång, icke, en andra gång,
nej inte. Expediten frågade lite försiktigt: ”Du kanske inte har några pengar
på kortet?” Jooo! Ett tredje försök med samma resultat. Jag blev orolig,
skämdes för det var kö bakom mig. Herbert fick gå dit istället och lösa ut mina
tabletter. Så förargligt. När jag kom hem därifrån, så kom jag att tänka på att
jag hade ju fått ett nytt bankkort för ganska länge sen och som skulle ersätta
det gamla efter mars 2018. Det fanns inte i mitt medvetande, fastän jag hade
det med mig.

Har ni, som jag, försökt att gå
till botten med vad ni har i frysen? Jag har ett tag nu haft en del konstiga
kombinationer på vår meny. Ibland finner man någon liten knöl eller burk som
man har lagt in och tänkt: Det här behöver jag inte skriva på vad det är, det
ser vi! Katten heller att jag gör. Står där och tummar på det där konstiga. Är
det en burk, så skakar jag på den eller får med möda upp locket och kikar på
något oidentifierbart, något gråbrunt, lite knöligt. Kan vara pastasås eller
någon svampstuvning eller något annat ihoprört, som skulle passa nån gång.

Det är så lätt att skyffla in det
i frysen på brahahyllan. Men det vore lättare ställa det på ett kaffefat, så
det blir grön plysch på. Då går det att kasta utan samvetskval. Men först ska
det frysas, man ska ju vara duktig och ta vara på.

Jag har lätt för att få en liten
slatt sallad att bli kvar i sin plastförpackning. Bara något litet. Varför jag
inte häller det i salladsskålen, vet jag inte. Nej, jag ska finna den som en
grön, blöt liten konstifikation i kylens grönsakslåda. Då, men inte förrän då,
så kan jag försöka få det till kompostpåsen. Eller de där tre sista
småtomaterna, som blir som russin. Då kastar jag dem! För att inte tala om de
långvitskäggiga morötterna, de där två sista, små. Hej med dem! Men inte förrän
de blivit behårade.

Vi ska på treårskalas. Tre år har
Ebbe fyllt, den lille spjuvern med det lockiga håret. Då kommer vi att få en
föreläsning av Olle hur de har gjort, när de har tagit ner flera stora träd på
tomten. Bland annat en jättestor gran, som de har varit rädda att någon
stormvind från fjället skulle välta över till grannarnas. Den där granen tyckte
jag såg ut som en gammal tant, som stod där med sin fotsida gröna klänning och
viftade, när man kom dit. Nu är jag där med min fantasi igen.

Nu har jag tagit er med på en
upptäcktsfärd, när jag har fått beröm och när jag har kommit till korta, men så
är det ju, månad för månad för mig. Kanske för dig också.



« PreviousNext »